Journalfilm

Här kommer ett meddelande till de damer vars äkta män har hjälpt att komma in på den här bloggen:

Aliansfritt Sverige

Detta är en mycket trevlig blogg som plockar ut godbitar ur alliansens tokerier, bland annat fick jag klippet med den flyende moderaten därifrån.

D.O.E.

Boyhodbravery, eller David J. White som han egentligen heter, är en filmkonstnär som jag tycker är väldigt intressant, om än en aning narcissistisk, men han är en mycket modig och nytänkande filmkonstnär. Här här en trailer från hans kortfilm "DOE", och här kan du se resten, tyvärr måste du logga in och registrera dig för att se resten.

Borgarnas diskreta charm

Balsam för själen

Lyss till den ljuva musik, lyss och låt fröjdas!

Vackert

Se till att ha ljudet på!

Köttfärs

Jag ska försöka komma igång med bloggandet igen, vi börjar med lite matlagning:

Jadu..

På grund av flyttkrångel och ett avslutat förhållande så har jag inte orkat skriva något här på ett tag, men nu jävlar!
Jag börjar med bravur genom att länka till ett fånigt, men väldigt snyggt mixat youtubeklipp:


Jag kan tillägga att det där är en riktigt trevlig uppfinning om man hatar att hacka lök.

Polishästar var det ja

Lite blandat från demonstrationen

Bortsett från allt sabotage så var det en mycket fin demonstration.

Jösses

Jag beslutade mig för att gå med i demonstrationståget mot DC-matchen idag. Sagt och gjort, med kameran i högsta hugg växlade jag mellan att gå i tåget och springa runt och fota.
Jag orkar inte tjata politik just nu, men jag kan ju säga att jag gick med i demonstrationen för att visa min solidaritet med Palestinierna. Men när vi väl var framme utanför baltiska hallen så gick jag över till att helt enkelt dokumentera det hela.
Jag ställde mig på en plattform bakom scenen som man hade byggt för att få en översikt över det hela, när plötsligt sabotörerna kom igång på allvar. Först rusade jag fram mot kravallerna för att fotografera, men så insåg jag att det var precis vad alla andra också gjorde, när jag gick tillbaka till scenen där den fredliga manifestationen utspelade sig så fanns där inte en enda fotograf.
Då bestämde jag mig för att jag inte har något att vinna på att jaga efter kravaller, det gör redan hundratals andra fotografer så det hela är så urvattnat och uttjatat att jag mår illa. Under ett telefonsamtal med min käre Bo berättade han att i P1 talade dom minsann bara om kravallerna och inget om själva manifestationen. Jag vet inte vad det är som driver dessa människor som kastar sten och rörbomber under en demonstration, men det är inte så långsökt att tänka sig att dom är ute för att sabotera själva demonstrationen.
Uppenbart är i alla fall att dom inte var där för att stå för sina åsikter. Är man på en demonstration så visar man vem man är och vad man tycker, och det gör man inte med palestinasjal över munnen och stora solglasögon över resten av ansiktet. Det har sagts förut och det tål att sägas igen, när folk börjar provocera och använda våld, då faller hela manifestationen, och de tusentals människor som var där för att visa sin solidaritet kan lika gärna gå hem, dom kommer ändå inte att kunna nå ut med sitt budskap längre.
De pressfotografer som närvarade måste ta de bilder som tidningsredaktionerna vill ha, och tidningsredaktionerna vill ha bilder som säljer tidningar. Och tyvärr är det så att en löpsedel full av kravaller, våld och terrorism säljer betydligt mer än en som berättar om hur flera tusen människor samlades för att visa sin solidaritet med ett sönderslitet, sönderbombat folk.

Så jag drog en djup suck och gick iväg och fotade polishästar istället.

Jag skiter i om någon köper mina bilder, även om det skulle vara fint med en liten peng, och därför har jag inget intresse av att springa runt efter kravaller, sådana har fotograferats tusentals gånger förut, och en tidning skulle lika gärna kunna lägga in gamla arkivbilder i sin rapportering utan att någon skulle märka något.

Stenkastarna hade banderoller med texten "det är vi som bestämmer" och på ett sätt har dom rätt, dom bestämmer åtminstone över vad medierna kommer att rapportera om.

Mochi

Ja, igår försökte jag mig på att göra Mochi, japanska riskakor. Det blev en besvikelse och jag skäms över slutresultatet. Så här ser det ut när man gör dom i Japan, och det såg exakt likadant ut när jag gjorde det i min lägenhet, studiopublik och allt.



För att göra det lite bögigare gjorde jag mina rosa istället för gröna med hjälp av lite rosenvatten jag köpte på Tasty House vid triangeln. Om du vill ha rosenvatten så köp det INTE på Tasty House, för deras rosenvatten är fullt av färgämnen, riktigt rosenvatten är klart som vatten, inget annat.

Muäh

Inatt har jag inte sovit, istället låg jag under täcket och lyssnade på musik och tänkte, tänkte, tänkte. Det är en av orsakerna till min konstiga dygnsrytm, jag kan inte sluta tänka. Om jag ändå tänkte ut olika matematiska formler, eller en lösning på klimatkrisen, då vore det väl värt en rubbad dygnsrytm. Men tyvärr ligger jag bara och dagdrömmer om allt mellan himmel och jord, ältar saker som hänt eller saker som jag är rädd kommer att hända und so weiter und so weiter..

Enligt min läkare har jag nu knaprat mig igenom hela hennes reportoar av sömnpiller, vilket har orsakat allt från en besk smak i munnen dagen efter till att jag vaknar full av blåmärken och upptäcker att jag spenderat natten med att knyckla till ett satelitfoto för att det ska vara topografiskt korrekt. Men få mig att sova, det har dessa piller inte lyckats med. Jag har dessutom ett minne av hur jag efter att ha kommit hem från skolan skällt ut Bosse för att han lagt ut alla mina dyra fina polaroidbilder på golvet, för att sedan få berättat för mig att det inte var han, utan jag, som fnissande lagt ut bilderna i en bestämd ordning på golvet.
Ja, och på den vägen är det..

Imorn ska jag på besök hos min kära doktor igen, och jag kommer att beklaga mig över min sömn återigen. Och så ska sjukskrivningen förlängas, för doktorn som fick ersätta min kära doktor när hon själv var sjuk fick för sig att jag är en av de hiskeliga bidragstjyvarna som det talades så mycket om under vår senaste valrörelse, och ville därför att jag skulle komma till honom och reda ut allt. Men nu är min kära doktor frisk igen och förhoppningsvis får jag min sjukskrivning och mina piller en sista gång innan det bär av mot Göteborg..

Jaja, jag är trött och orkar inte skriva mer nu, puss puss!

En gång gick jag på Fridhems folkhögskola, då fick man åka till Landskrona

En gång bodde jag i Borås

En gång syntes mina bilder i hela världen

Varför det står Roger Vikström under bilden vet jag inte, och jag var för feg på den tiden för att ringa och skälla ut Expressen. Borås tidning fick däremot vad dom tålde.

Bilder från det ryska imperiet

Obs: Jag hade skrivit hela den här artikeln när Firefox kraschade, och av någon anledning hade inte blogger sparat inlägget och jag blev tvungen att skriva om allting, så när jag skriver detta är jag trött och sur, så kvalitén kanske inte är den bästa..

Ibland dyker det upp fotografier som får en att tappa andan. Jag minns när jag hade tagit mig modet att köpa en bok om manligt nakenfoto på bokrean i Borås, och då för första gången fick se bilder av Nan Goldin. Hennes bilder är intima och ömma på ett sätt som får andra fotografer har lyckats åstadkomma.
Men nu är det inte intimt dokufoto jag ska prata om, utan den ryska fotografen Sergey Mikhaylovich Prokudin-Gorsky, låt oss kalla honom Prokudin hädanefter.



Prokudin fick sin plats i historien när han uppbackad av Tsar Nicholas II dokumenterade en stor del av det ryska imperiet. Även om hans ambition var att dokumentera imperiets mångfald och historia så visar en del av hans bilder också på den misär som ledde till den ryska revolutionen. Det som gör hans bilder så intressanta är att dom visar ett Ryssland som man sällan får en chans att se. Och vad som gör hans bilder unika är det faktum att dom är äkta färgbilder, inte några kolorerade svartvita bilder utan riktiga färgbilder.


Prokudin använde sig av en teknik där han tog tre svartvita exponeringar i tät följd med varsitt färgfilter. När bilderna sedan framkallats så projicerade han dom över varandra i olika färger, vilket gjorde att man fick en projicerad färgbild.


Med dagens teknik kan man nu scanna in dom olika exponeringarna och kombinera dom digitalt så att man på den vägen får en färgkopia utan att behöva projicera. Resultatet är helt otroligt, det är som om någon hade åkt tillbaka i tiden med en digitalkamera! Visserligen har bilderna skärpts till och färgkorrigerats i den digitala efterbehandlingen, men det berättigas helt klart av slutresultatet.

Visserligen är den här bilden tagen i Italien och inte Ryssland, men smäll upp den i fullformat och kolla in detlajerna på klänningen!

Så om ni vill gotta er i romantiska bilder från förr eller nörda ner er i rysk historia så ska ni gå in på Wikimedia Commons där det finns mängder med bilder av Prokudin. Alla bilder är fria så ni får göra vad ni vill med dom!

Jag funderar på att leka lite med färgfilter och projektioner, får jag tummen ur nån gång så dyker resultatet garanterat upp här.

Kram!

Imorgon börjar det..

Imorgon börjar en av Sveriges största politiska rättegångar, där nytt ställs mot gammalt, framtiden mot dåtiden. Det ska bli spännande att se, och det lär hålla på ett par år. Det ska bli spännande att se om man fortfarande kan lita på det svenska rättssystemet eller om underhållningsindustrin shoppat loss även där!

Алла Пугачева

Soviets diva nummer ett!

Förlora modet bevarad äggen

Jag var på möllan och köpte en massa koreanska bovetenudlar, kimchi och dumplingskal, då jag fick syn på ett litet paket som jag tittat på flera gånger men aldrig riktigt vågat köpa.

Men idag gjorde jag det, jag köpte kinesiska tusenårsägg. På innehållförteckningen förkunnas föga tillitsingivande att jag håller i ett paket "Förlora modet bevarad äggen". Tusenårsägg räknas numera som en delikatess men som så många andra delikatesser har det en gång varit en livsnödvändighet. Det handlar om en konserveringsmetod där man packar in ägg i lera, kalk och lite annat smått och gott, vilket sänker phvärdet i äggen och tar död på bakterier.
För några år sedan uppdagades att många tillverkare använde bly under konserveringen, vilket kanske inte var så lyckat.

Nåväl, hur smakade det?
Vi börjar med lukten. På håll luktar det som torkat kött, eller fisksås eller kanske parmesan. Toner av umami alltså.
Men sätter man näsan tätt intill så luktar det faktiskt hårfärg, vilket faktiskt gör att jag förlorar modet lite..
Äggen smakar faktiskt ganska gott, om än rätt svagt, vitan har en gummiaktig konsistens och gulan är krämig fast en aning grynig. Egentligen smakar det som ett rökigt, nötigt och väldigt hårdkokt ägg, definitivt snällare än vad dess utseende får en att tro.

Ibland saknar jag min gamla bildlärare

Tristess

Helt plötsligt är jag full av energi på ett sätt som jag inte varit på flera år, men jag vet inte vart jag ska göra av all denna energi. Jag vill lära känna nya människor, vara kreativ och allt möjligt, men jag har hamnat i en situation där mina möjligheter till detta är rätt begränsade, och värst av allt: jag har glömt hur man gör. Det var så länge sedan jag lärde känna nytt folk att jag glömt hur man tar kontakt med folk, och det var så längesen jag var kreativ att jag är helt tom i huvudet trots att viljan finns där.. Och värst av allt är att jag fortfarande är fast i Malmö, när jag helst hade velat få flytta upp till Göteborg nu, nu , nu! Jag tror nämligen att ett miljöombyte är det enda som kan få mig på fötter igen.

Filmer som etsat sig fast i mitt minne

En sen natt när jag var kanske elva tolv år satt jag uppe och zappade runt bland kanalerna på min tv, och plötsligt möttes jag av ett färgsprakande skådespel som genast fångade min uppmärksamhet. Det var filmen Farväl min konkubin. Om ni spolar fram till 4:20 i det här klippet så får ni se den första scenen jag såg. Det var det vackraste jag sett i hela mitt liv, och fick mig att inse att inte bara kvinnor kunde vara vackra som dockor. Jag såg mig själv framföra scenen med samma värdighet och bestämdhet som Douzi. Jag satt och storgrät under hela den här scenen, och satt som förtrollad under hela filmen.

Eftersom jag är för lat för att skriva en egen sammanfattning så saxar jag en direkt från imdb:

""Farewell, My Concubine" is a movie with two parallel, intertwined stories. It is the story of two performers in the Beijing Opera, stage brothers, and the woman who comes between them. At the same time, it attempts to do no less than squeeze the entire political history of China in the twentieth century into a three-hour time-frame."

Den här filmen är ganska svår att få tag i, men om ni hittar den så tveka inte att se den, det är en av de vackraste filmer som någonsin gjorts!

Musik som etsat sig fast i mitt minne 2

Faye Wong - You're happy so i'm happy.

Jag har ett tydligt minne från mina tidiga tonår. Jag ligger i min säng, det är sent och det är riktigt kallt. Jag virar in mig i mitt täcke för att hålla värmen, och jag tittar ut på fullmånen som lyser så starkt att jag bländas. I hörlurarna ljuder den här låten, min trötthet får hela situationen att framstå som en dröm.

Det var vid detta tillfälle som jag insåg att jag verkligen älskar den här låten.

Ps: Är det bara jag som tycker att bruset i bakgrunden är mysigt sövande?

Musik som etsat sig fast i mitt minne.

Just nu händer det inte så mycket spännande som jag kan skriva om, så därför tänkte jag göra det enkelt för mig och göra ett par inlägg med filmer och musik som haft stor betydelse i mitt liv.

Jag tänkte börja med musiken, och mitt första inlägg handlar om låten "First love" av Utada Hikaru.
Anledningen till att jag börjar med den här låten är att den påminner mig om mitt första förhållande, då jag var femton år gammal. Låten i sig är väl kanske inte den bästa, och Utada Hikaru är väl inte världens mest spännande artist, men så fort jag hör den här låten stannar jag upp och blir alldeles knäsvag av alla minnen den framkallar. Jag var ung, jag var naiv och jag var så otroligt förälskad. Jag hade just kommit ut som bög och allt var så nytt och spännande, och det var en sån otrolig känsla att för första gången i sitt liv kunna visa sin kärlek för en annan person utan att bry sig om vad andra skulle tycka. Visserligen slutade det hela i katastrof, men det är ändå en av de lyckligaste perioderna av mitt liv.
Tack Hannes.

Det är inte bara rosengårdsborna som gnäller!

Det har varit ett fasligt gnäll från de boende i Rosengård i Malmö, närmare bestämt de boende i området herrgården. Men nu visar det sig att det minsann inte bara är dom som har problem med bristande fastighetsunderhåll, de stackars krakarna i Västra hamnen har det minsann inte så lätt dom heller! Mögelskador, kackerlackor och upprötna golv i all ära, men jag tror nog västrahamnbornas problem är snäppet värre, vilket visas här. Bland de värsta bristerna kan nämnas: en omålad stolpe, mossa på stenar, och kanske värst av allt, servetter och grus i dagvattenrännorna!
Om någon boende i herrgården läser det här: Sluta gnälla över era småproblem och sätt istället press på politikerna för att dom ska rädda de stackars boende i Västrahamnsghettot från sin misär!